Min stora kärlek.
Det jag skriver nu har jag inte berätta för så många.
Men det är en av dom jobbigaste sakerna jag har gjort i mitt liv.
För ca ett år sen träffa jag min stora kärlek, då va de han iallfall.
Vi träffades på tunnelbanan. Han satt själv, jag och mina kompisar tyckte han va snygg så vi satte oss hos honom. Efter mycket prat tog min kompis hans numer. Men gav de fort till mig eftersom ja va den enda av oss som va singel.
Hon skickade iväg ett sms från min mobil och ja fick svar.
Efter de träffades vi varje dag.
Sen gick det fort, kanske lite för fort.
Vi flyttade ihop i hans lägenhet ute i Vällingby.
Men eftersom jag inte trivdes där flyttade vi till min lägenhet i stan.
Alla såg oss som de perfekt paret, han va den bästa kille i hela värden som alltid fans för mig han blev inte bara min pojkvän utan också min bästa vän.
Sen kom de svåra. Jag började märka att han blev mer och mer konstig och fick pengar på konstiga sätt.
Droger! Jag hade tänkt tanken men ville inte fråga honom fören det va för sent.
Han kunde inte sluta hur mycket han en lovade mig och sin familj.
Då fick ja ringa ett så jobbigt telefon samtal så ja aldrig vill göra om det.
Först ringde jag ett drogcenter som berättade för mig va de fan för hjälp och hur jag skulle göra för att få in honom där.
Sen, sen fick jag ringa hans pappa. De va nog svårast av allt att berätta för en pappa att hans son inte va så bra som han trodde.
De fälldes många tårar under det samtalet kan ja säga. Men idag ångrar jag inte att ja ringde.
Dom kom och hämtade honom och han fick hjälp.
Efter de har jag inte träffat honom, ja vet inte vad ja skulle säga eller vad han skulle säga.
Borde jag träffa honom? Borde ja fråga honom om han har något att säga till mig?
De enda ja vet är att hans kusin berättade för mig att han har flyttat till Norge.
Men han skulle komma hem över en helg och jag ville träffa honom.
Vill ja de?
Vad skulle hända då?
Den enda jag kan säga är att ja aldrig kommer att glömma honom.
/ Julia.
