Fredagsklubben!

Jag ser ditt leende och helt plötsligt försvinner min oro. Jag lägger min kalla kropp brevid din och känner hur dina armar för mig till din famn. Din varma kropp håller mig så hårt, det känns som att du aldrig vill släppa taget. Helt plötsligt blir jag alldeles varm och känner paniken sprida sig i kroppen. Tankarna far långt bort, du är inte där med mig, jag är ensam, du har sårat mig igen. Jag vrider och vänder på mig tills jag slitit mig ur ditt grep. Du håller om mig och säger något. Jag ryser till och känner mig säker men endast i någon sekund. Det handlar inte längre om lycka, för den finns där. Tillslut betyder inte orden något utan handlingarna talar högre.

Om du nu vill ha mig så mycket varför kan du inte ge mig lite av det jag vill ha?

(Kopierad från metrobloggen.se/diandra)



/A